Välkommen till *Snigelland*

Som om jag inte haft tillräckligt mycket otur och motlut de senaste två veckorna, så bet jag sönder en tand idag! Fasen också! Typiskt att det ska hända under en helg. Det är ju tillräckligt dyrt att gå till tandläkaren utan att behöva göra det under jourtid.

Jag ska försöka överleva till måndag men vi får se hur det går. Fan också! Jag som var bjuden på säsongens första grillparty ikväll. *suck* Det blir aldrig som man tänkt sig. Nu har jag tagit en värktablett och ska prova lägga mig en stund.

Stressen, som gjort mig så uppskruvad att jag inte sovit på flera nätter, har lyft från mina axlar och lugnet har sänkt sig över mig. Nu, nu är det klart och allt är fixat - för den här gången. Jag skrev faktiskt en uppdatering igår men struntade i att posta den. När jag var klar kände jag att det var meningslöst bludder, sånt jag skrivit bara som utfyllnad. Sånt tjafs vill du inte läsa, eller hur? *ler*

Hmmm... Vilka visa tankar och fantastiska insikter har jag att dela med mig av idag, då? *funderar* Eehhh.... *funderar ännu mer* Jo, jag måste berätta: idag höll jag ett miniföredrag! Med "mini" menar jag både i tid och åhörare, men det var pirrigt ändå. Eftersom åhörarna inte var informerade om att jag skulle komma, så hade de inte plockat fram tjäran och fjädrarna. ;o) Jag trampade på en del ömma tår, det är jag säker på, men det var bästa sättet att hålla informationen på. I samlad grupp behöver ingen känna sig speciellt utpekad. Jag hade med en del material som jag ställt i ordning igår, och de verkade nöjda med att få lägga vantarna på de lathundar jag gjort.

B och I har susat förbi ikväll. B skulle till tandläkaren och hade raggat upp I att skjutsa henne, mot en middag i ersättning. Inte hemlagad, utan på V - vart skulle den annars har varit? Jag fick igen de pengar hon (B) var skyldig mig, så nu har jag råd att åka på kurs på måndag. ;o)

Vi från avdelningen ska på kurs till K, av alla ställen! På måndag åker vi dit och sover över, för kursen är på tisdag och det är lite långt att köra dit på morgonen. Vi skulle få starta så himla tidigt. Det är D som beställt rum och har dubbelrum åt alla, utom åt sig själv. *typiskt* Det blir värst för den stackare som ska dela rum med mig, jag är den enda som röker, och springer uppe på nätterna, och ifall jag råkar somna så snarkar jag. ;o)

A har lovat byta till sommardäck på min bil under helgen, ifall han inte måste jobba. Så vitt han vet nu kommer han att vara ledig, men det kan ändras fort. Imorgon är han ledig, eftersom han jobbat en hel del under den senaste tiden. Nu är han och E ett nästan stadgat par, hon kommer t o m hit när han bara är hemma på lunch! *suck* Ung kärlek... *nostalgisk*

På tal om nostalgi, så har det varit debatt om namnet på en ny glass de senaste dagarna. (I den vetenskapliga tidskriften Aftonbladet, i alla fall. ;o) ) Vi diskuterade glassar en dag under fikarasten och mindes olika smaker som försvunnit, även om en del kommit tillbaka. Jag hade Päronsplitt som favorit, mest för att det fanns samlarbilder på olika hästraser innanför omslagspappret. Tyvärr har jag inte kvar den samling jag lyckades få ihop, den försvann med mycket annat när jag växte ur häståldern och kom in i killåldern.

Inte nog med att jag gillade en grön glass, jag hade pippi på annat grönt också. Vad sägs om grönblommiga tapeter i mitt rum? En grönrutig flanellskjorta som jag bar i ur och skur? Gärna tillsammans med grön stickad väst, gröna bredspåriga manchesterbyxor, gröna sockor och - som kronan på verket - gröna glasögonbågar!!! 70-talet i ett nötskal... ;o)

...och ned som en pannkaka. Det var gårdagen i ett nötskal. På jobbet fick vi chockerande nyheter...

Idag har jag haft en riktig mysdag. Bara legat på soffan framför TV:n, det vackra vädret till trots. (Tyst! Nämn inte stavgången! Tyst med dig!)

Först hann jag få herrbesök. ;o) Han blir två år i juli och är hur charmig som helst, trots att han spillde ut katternas torrfoder över hela köket. (Han är snabb, den lille rackaren!) Vidare rensade han mina köksskåp och en eller annan låda, innan han slog sig till ro med att gnaga på de pepparkakor som blivit kvar sen i julas.

När de åkt iväg igen, parkerade jag mig framför Top 40 Lovesongs på VH1 och bara njöt. ;o) Lagom avslappnande, må jag säga. Plötsligt ringde M, en bekant till en bekant, och frågade hur B gillar den gymnasielinje hon valt. Hennes dotter hade nämligen tänkt välja den till nästa år, och hon ville gärna höra vad någon tyckte. Vi pratade om allt möjligt annat också, allt medan topplistan fortsatte spela i bakgrunden.

Så småningom tog listan slut (och då hade vi pratat färdig i telefonen för länge sen), med en gammal goding i toppen. Givetvis! Den är ju bara så... bäst! :o)

Jag lagade middag, av gårdagens rester, och ringde efter A. Han hade redan hunnit äta, men då har vi ju fler rester till imorgon. Nemas problemas, lasagne blir aldrig för gammal hemma hos oss.

När jag skulle dricka kaffe på maten blev jag sällskapssjuk och ringde C för att höra om det var kaffe på gång där. Jajamensan, hon skulle slänga på en panna. Dessutom satt hon och såg samma film som jag börjat se här hemma! Jag hoppade snabbt i bilen och åkte dit.

Inte nog med att vi såg filmen tillsammans, vi såg Top 40 Tearjerkers också, med mitt förslag som etta. En topplista är inte rolig att se/lyssna på om man inte har olika förslag på vem som är etta, eller hur? ;o)

Idag har jag inte mycket nytt att berätta. B har åkt tillbaka till K, med sin katt, och A varvar telefonsnacket med personliga besök hos sin E. Själv har jag inte gjort speciellt mycket, annat än att jag lät B övertala mig att fixa köttfärssås och pasta till middag. Eftersom det blev över mycket sås kommer det att bli lasagne imorgon på middagsbordet. Konstigt: jag älskar lasagne men är inte speciellt förtjust i köttfärssås? Jag tror jag har förätit mig under årens lopp.

Jag såg ett program tidigare, som handlade om överviktiga personer som började banta. Det ska bli intressant att se om jag kommer ihåg att kolla på de andra avsnitten så jag får se hur det går för dem. När det går på en mer "udda" kanal brukar jag glömma bort att zappa dit.

Idag har jag varit till veterinären och rakat katthonan. Hon har varit full av tovor, stora otäcka tovor, som suttit likt kakor under magen och på sidorna. Jag vet att det inte är lämpligt att låta henne gå för länge med dem, men det är betydligt dyrare att frisera katten än sig själv. Därför drar jag ut på det så länge jag har hjärta till det. Nu har det blivit varmare också, förhoppningsvis inga fler dagar med 25-30 grader kallt, så nu är rätt läge att klä av henne. Kattstackaren får springa omkring naken tills pälsen vuxit ut igen!

I vanlig ordning har jag knäppt före-/efterbilder och den här gången har jag lagt dem i Bildbevis. Jag tog ledigt hela eftermiddagen för att göra det här, så jag hade gott om tid efter lunchen att bli klar. Så gott om tid att jag hann lägga mig på soffan en stund... Oj! Jag vaknade en kvart efter att jag skulle varit hos vet! Kastade mig upp, letade rätt på katten och burade in henne, och så iväg i full karriär. Haha! Det är första gången jag försovit mig till ett veterinärbesök! ;o)

A jobbar hela dagen och kommer snart hem. Jag vet inte vad jag ska hitta på till middag idag. *suck* Lika tråkigt varenda gång. Antagligen blir det pyttipanna, för det vet jag finns hemma. Allt för att slippa gå och handla. Det underlättar faktiskt en hel del under veckorna om jag gör matsedel, men det förekommer bara sporadiskt hos oss numera. Kanske vi äter hämtpizza idag istället? Alltså, vår pizzeria har de godaste pizzor man kan tänka sig! Och inte bara pizzorna, utan all mat är jättegod! Missförstå mig inte, det är inte så att de förra ägarna hade dålig mat, den var också god, men nu är maten jättegod. (DaKing skulle stortrivas, Carra!)

Först av allt vill jag tacka de som kommenterat gårdagens inlägg. Tack! Det värmer att veta att ni finns och bryr er om! *stor bamsekram*

Idag är det på dagen sju år sedan påskafton 1998, den dagen min älskade M kände att han inte orkade leva längre. Jag blir fortfarande nojig runt påsk, och i april över huvud taget, men det går bättre och bättre för varje år även om det fortfarande gör ont. Idag orkade jag inte gå till jobbet utan ringde och sjukskrev mig.

Varning! Stark läsning följer! Känsliga läsare varnas!

M hade varit deprimerad i tio år och hade försökt ta bort sig flera gånger tidigare, så när jag vaknade tidigt på morgonen och upptäckte att han var borta, visste jag vad som hänt. Han var inne i en sämre period, som han ofta var under vårar och höstar. Jag gjorde en snabb koll i hela huset, inklusive garderober och skrubbar, samt garaget (fristående ute på gården) inklusive bilen, kollade vilka kläder som saknades och ringde sen polisen. Det var hård skare och skoterspår åt alla håll; jag hade ingen aning om åt vilket håll han gått.

Det går inte att beskriva hur långa timmarna var innan han hittades. Jag minns den dagen som i ett töcken; telefonen som ringde hela tiden, poliserna som kom förbi då och då och kollade om jag hört något från bekanta (hoppet fanns att M gått till någon bekant för att prata, förvirrad som han var - han hade t ex ingen tidsuppfattning och visste inte om det var natt eller dag) och berättade vilka områden de sökt av, helikoptern som dånade fram och tillbaka över samhället och älven. Jag mår fortfarande illa när jag hör helikoptrar... Mor & far var här, jag hade ringt efter dem så fort jag trodde att de stigit upp (jag vaknade som sagt väldigt tidigt på morgonen).

Sent på eftermiddagen kom det jag väntat på. Två poliser som knackade på och ville komma in... De hade tråkiga nyheter, men de långa timmarna var slut - nu fick jag äntligen veta vad som hänt. Det är inte mycket kvar att tillägga, annat än att jag utvecklat en enorm sympati för de som drabbats av att någon anhörig försvunnit, sånt som står i tidningarna någon gång då och då. Jag vet hur otroligt sakta tiden går när man väntar på det slutgiltiga beskedet. Varje minut är en timme lång.

Jag vet när, jag vet var, jag vet hur, jag vet vem, men jag vet inte varför. Den här sista gången lämnade han inget brev efter sig, vilket han gjort ett par gånger tidigare när han försökt utan att lyckas. Det är inte säkert att jag ändå förstått honom, för de brev jag hittat tidigare var väldigt förvirrade. Viktigt är ändå att jag inte känner skuld. Jag har gjort vad jag kunde och mer därtill. Det var en ständigt nedåtgående spiral: så fort han mådde bättre slutade han medicinera och när han sen blev sämre igen vägrade han låta sig medicineras.

Nu har sju år gått. Vi har återhämtat oss rätt bra, juniorerna och jag. Livet flyter vidare, även om det aldrig blir detsamma igen. Vi glömmer inte, men det blir lättare att leva med smärtan allt eftersom tiden går. Jag drömmer fortfarande om M någon gång då och då, men inte så ofta nu för tiden. Ibland blir jag arg på honom: den jäveln! Lämna oss på det här viset! Visst tänker jag ibland på om det fanns något mer jag kunde ha gjort, men det fanns det inte. Det var vägs ände.

Jag kallar mig singel istället för änka. Ordet "änka" ger i alla fall mig bilden av en liten tant med hatt och käpp, ungefär. ;o) Och det, kära vänner, är så långt från mig man kan komma!

(senare)
Som om dagen inte var tillräckligt eländig att ta sig igenom, så har jag ännu en sorglig nyhet att berätta: lillkatten, min solstråle, min ögonsten, har blivit överkörd precis utanför vårt hus. Han drog sina sista andetag i min famn. Hjärtat slog fortfarande i den lilla krossade lealösa kroppen när jag lyfte upp honom men efter bara en liten stund var det över...

Det bidde ingen date. Den är inställd på obestämd tid; han fick "andra planer". Jaha. Jag kan alltså känna mig blåst. Ja, ja, så går det när man är för framfusig. *skär tänder* Nu ligger bollen hos honom: han vet var jag finns om han skulle ändra sig.

Jag tog kameran istället för stavarna när jag gick på dagens promenad, och resultatet kan skådas i Bildbevis. Det var skönt med en promenad men det blåste upp ordentligt innan jag vände hemåt, så jag kände att värmen inte kommit riktigt än. När jag startade var det knappt ens en liten bris, så jag tog fleecejackan (som inte är vindtät), och det var nästan kallt när jag gick hem. Solen värmer dock och det gör mycket. Det ar fascinerande att se hur mycket det har tinat bara de senaste dagarna!

Igår var jag hem till Byn, efter de leriga grusvägarna. Eftersom mor & far inte sett fjolårets revy, där B medverkade, hyrde jag den på DVD och packade med min DVD-spelare i bilen och åkte iväg. De var så glada att äntligen ha fått se den! Jag lämnade kvar både filmen och spelaren för L och E kom och ville se den också, så E skulle ta med grejerna till mig på kvällen, när han skulle jobba.

På kvällen åkte jag till I och C och drack kaffe med dem framför TV:n, medan vi skvallrade om allt möjligt. Mest jag och C, förstås, eftersom I försvann till en annan TV för att se fotboll/hockey/någon sport i fred. ;o) (Jag ÄR faktiskt helt ointresserad av allt vad sport heter och har ingen aning om vad han såg.)

(senare)
Jag måste bara berätta om lillkattens senaste byte. (Ja, Carra, här dök han upp igen!) Den senaste tiden har jag sett ovanligt mycket lösa mjukplaster runt vår gård. Ni vet; plastpåsar, remsor av förpackningar, etc. Nu vet jag var de kommer ifrån... Den skyldige kom promenerande hem med en plastpåse i munnen och blev väldigt förtörnad när jag skrattade så jag tjöt. De andra katterna kommer hem med råttor och fåglar, han bär hem plast. Jag får väl vara glad att han slutat bära hem blöjor... ;o)